Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
5 december 2008 under Analys, Inblick | 3 kommentarer

Skilj mellan kulturföretagare och kulturentreprenörer

Tobias Tobias

I dag var SVT Kulturnyheterna på kontoret. Vi pratade om en förändring av retoriken inom kulturen, om att begrepp som kreativa näringar och upplevelseindustrin tagit mark. Inslaget ska sändas i januari.

Jag pratade om att det gäller att viktiga samband finns, men att det gäller att kunna hålla isär kulturen och kreativa näringarna också. Annars blir det orimliga förväntningar på kulturen som tillväxtgenerator och sysselsättningsskapare. För vad blir annars följden? En fri marknad? Om vi vill ha det så, måste vi åtminstone förstå konsekvenserna av det.

Likväl bör kulturpolitiken också omfamna de kreativa näringarna för att inte skjuta ut sig (allt mer) mot periferin liksom kunna hantera både hot och möjligheter.

Framför allt ville jag i intervjun betona skillnaden mellan kulturföretagare och kulturentreprenörer. Kultursektorn domineras framför allt var kulturföretagare, inte av kulturentreprenörer.

Av företagen inom kulturen – brett menat – står andelen egenföretag för 73 procent och jag tror att de flesta vill fortsätta driva sina verksamheter så. Kulturföretagare är ofta egenföretagare, uppdragstagare och därmed beroende av pengar i systemet (på marknaden eller via det offentliga). Kulturentreprenörer skapar pengar skapar pengar och aktiviteter, utvecklar nya verksamheter, vill växa och fungerar snarare som uppdragsgivare.

En kulturentreprenör är en Richard Branson som startar skivbutik eller en George Martin som upptäcker och utvecklar talanger, inte en kreatör som Paul McCartney.

Det är viktigt att inse att en gradskillnad finns. För utifrån den förståelsen formas stödsystem och sätts förväntningar.

Företagen som tjänar pengar och skapar jobb är sällan kreatörens, utan producenten, mellanhanden och distributören – den som upptäcker och tar hand om talangen, eller den som mångfaldigar och distribuerar.

Bokförlaget, filmkanalen på tv, musikbolaget… Det är den nya musiktjänsten Spotify som tar in 150 miljoner i riskkapital, inte ett rockband. Även om båda har F-skattesedel.

Det är ungefär samma diskussion som kommersialisering av forskning. Det är inte professorerna som ska starta och driva företag. Däremot kan insatser göras för att förbättra förutsättningar så att kontakten med personer som vill ta idéer vidare förbättras, liksom till investerare.

2 kommentarer
  1. Mati skriver:

    Vad bra!
    Den här enkla tydligheten skulle behövas i t.ex. IPRED-diskussionen.
    Eller i kulturutredningen eller filmutredningen eller…
    Men det är en parantes.
    Vad jag ville säga var att den här uppdelningen liknar en uppdelning i närande och tärande och det känns lite SAF, lite gammeldags, även om jag håller med – de här två rollerna finns och lever i högsta grad.
    Det jag tycker är intressant är hönan eller ägget-perspektivet.
    Kommer bra resultat, då ej ekonomiska utan kanske främst kreativa, av att en entreprenör hittar pengar att finansiera verksamheten och därmed ge bra förutsättningar för produktion eller är det redan fungerande kreativa verksamheter, som gett ett bra men begränsat resultat, som finner finansiering i efterskott, som kan kapitaliseras ytterligare av en entreprenör?
    Alltså, vad är det som skapar jobb och pengar – det kreativa resultatet eller sättet att sprida det på?
    Vad skulle en Branson vara utan en McCartney så att säga – och varför tenderar mellanhänderna att glömma bort den här tågordningen, att de inte skulle ha något att distribuera utan kreatörerna? Jag vet att motsatsen gäller men oftast brukar ju mellanhänder roffa åt sig rätt bra, åt båda håll i kedjan.
    Kanske är det just detta som kreatörer behöver bli bättre på? Att själva agera mellanhänder – med risken tappar de fokus – eller att mer noggrant välja mellanhänder. Att se distributionen som en del av jobbet.
    Där är väl där det brister ofta.
    Kanske inte för musiker, eftersom distribution i form av t.ex. livespelningar är en ganska naturlig del av jobbet. Men tänk författare – många anser sig nog vara klara med jobbet när manuset är inlämnat. Att möta sin publik, att sälja sitt resultat blir ett nödvändigt ont.
    Synd.

    Fast det mest spännande är väl de som går förbi och bortom den där uppdelningen, lex Radiohead med den där skivan eller olika skribenter som är aktiva i bloggosfären. (Varför har inte t.ex. Byt Namn en egen liten mini-shop på bloggen? Eller Peter Englund?)

    Jag fick en något mer analog tanke häromdagen när jag läste på Eldkvarn-bloggen Hunger Hotell.
    Där skrev Plura lite skämtsamt att Hunger Hotell skulle öppna till julen, i Berlin.
    Först log jag också men sen slog det mig vilken juste idé det var för ett band som Eldkvarn som har en stor, trogen fanskara.
    Att ha ett eget hotell, där man uppträder, där Plura kan stå i köket, dit fansen vallfärdar.
    Alltså, att ta kontroll över en viss del av distributionen av sitt eget kreativa resultat. Bli entreprenörer.
    Det är nog rätt många som skulle vilja åka till Eldkvarns Hunger hotell och betala en slant för det.
    Kanske borde det ligga i Norrköping, men det är väl mer lockande ju mer svårtillgängligt det är kanske.
    Åtminstone borde ju Eldkvarn kunna hyra in sig på olika hotell under en period och ”ta över”. Lite som de gjorde Cirkus Broadway en gång i tiden, fast lite enklare.

    Men gör denna tankeverksamhet mig till en kulturentreprenör?
    Ja jösses.

  2. Tobias skriver:

    Emma, apropå entreprenörskap för att skapa pengar så slog det mig i efterhand att jag missade några aspekter (jag bländades av formuleringen!). I vad en kulturentreprenör gör bör också inkluderas att sätta upp verksamheter som skapar kulturella värden (också) – som ser till att saker uppstår, händer och utvecklas.

    Sedan är vi helt överens om att vi inte ska prata entreprenörskap i kultursektorn för att stödja entreprenörerna. De klarar sig ändå, och om de inte gör det, går de vidare. Kultursektorn behöver helt annat typ av stöd (och då menar jag både i form av kompetensutveckling och pengar). Däremot tror jag att personer i kultursektorn skulle gynnas av att känna fler entreprenörer och förstå bättre hur entreprenörerna tänker.

    Mattis, tack för dina intressanta synpunkter. Du har en jättepoäng i att mellanhänderna ibland inte vill erkänna det som de är beroende av, nämligen ursrpungsverken och kreatörerna. Men inte bara så. Ersättning för upphovsrätt o.d. har trots allt under lång tid betalats.

    Din huvudfråga är väl vad det är som skapar jobb och pengar och du funderar kring närande eller tärande. Ser inte alls den motsättningen. Mitt svar är att det är ett samspel. Själva grunden är att idén, innehållet, verket finns. Men för att kunna sprida, visa upp och sälja kulturen och konsten är det generellt viktigt att andra aktörer kommer in.

    Förhållandena kan ändå ifrågasättas i många fall. Inom ekonomin är det en gyllene regel att avkastning ska motsvara risk. Men inom kulturen tycker jag inte den stämmer. Kreatörer, konstnärer och artister kan viga sina liv åt saker de inte har en aning om vart de bär iväg, utan att få rimlig kompensation för det risktagandet.

    Hur kan det bli så? För att det finns en överutbud och för att förhandlingar om ersättning ofta sker i efterhand. Vilket innebär ett ojämnt maktförhållande.

    Jag tror inte att kreatörer i alla fall ska bli bättre på att själva agera mellanhänder, vilket lite var bakgrunden till mitt inlägg: alla kan inte och bör inte vara kulturentreprenörer. Däremot tror jag att de ska vara bättre på att fundera över sin ”förhandlingssituation”.

    Så apropå Eldkvarn (väldigt rolig och bra tanke!), så tror jag inte de ska driva det själv. Däremot vore det kanon om de dels kände personer som skulle kunna sätta upp ett sånt hotell, dels om Plura&Co förstod sitt värde i den dealen så de kunde ta betalt.

    Jämför i min gamla artikel från 2001 utifrån Håkan Hellström (då han hade på sig sjömanskostym!).
    http://kulturekonomi.se/2007/10/16/kents-nya-inte-tillganglig-nu-gar-jag-in-pa-pirate-bay

    Och till sist… tanken gör dig inte till kulturentreprenör. Först om du ser till att det sker.

  1. By Kulturekonomi | Ingen vill ha kulturpolitik i valrörelsen on september 11, 2014 at 11 september 2014

    […] väljer ingen att tala om något som kan reta upp någon. Ingen nämner kulturentreprenör eller kulturföretagare. Framför allt pratar ingen om ”verklighetens […]

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas