I dag var SVT Kulturnyheterna på kontoret. Vi pratade om en förändring av retoriken inom kulturen, om att begrepp som kreativa näringar och upplevelseindustrin tagit mark. Inslaget ska sändas i januari.
Jag pratade om att det gäller att viktiga samband finns, men att det gäller att kunna hålla isär kulturen och kreativa näringarna också. Annars blir det orimliga förväntningar på kulturen som tillväxtgenerator och sysselsättningsskapare. För vad blir annars följden? En fri marknad? Om vi vill ha det så, måste vi åtminstone förstå konsekvenserna av det.
Likväl bör kulturpolitiken också omfamna de kreativa näringarna för att inte skjuta ut sig (allt mer) mot periferin liksom kunna hantera både hot och möjligheter.
Framför allt ville jag i intervjun betona skillnaden mellan kulturföretagare och kulturentreprenörer. Kultursektorn domineras framför allt var kulturföretagare, inte av kulturentreprenörer.
Av företagen inom kulturen – brett menat – står andelen egenföretag för 73 procent och jag tror att de flesta vill fortsätta driva sina verksamheter så. Kulturföretagare är ofta egenföretagare, uppdragstagare och därmed beroende av pengar i systemet (på marknaden eller via det offentliga). Kulturentreprenörer skapar pengar skapar pengar och aktiviteter, utvecklar nya verksamheter, vill växa och fungerar snarare som uppdragsgivare.
En kulturentreprenör är en Richard Branson som startar skivbutik eller en George Martin som upptäcker och utvecklar talanger, inte en kreatör som Paul McCartney.
Det är viktigt att inse att en gradskillnad finns. För utifrån den förståelsen formas stödsystem och sätts förväntningar.
Företagen som tjänar pengar och skapar jobb är sällan kreatörens, utan producenten, mellanhanden och distributören – den som upptäcker och tar hand om talangen, eller den som mångfaldigar och distribuerar.
Bokförlaget, filmkanalen på tv, musikbolaget… Det är den nya musiktjänsten Spotify som tar in 150 miljoner i riskkapital, inte ett rockband. Även om båda har F-skattesedel.
Det är ungefär samma diskussion som kommersialisering av forskning. Det är inte professorerna som ska starta och driva företag. Däremot kan insatser göras för att förbättra förutsättningar så att kontakten med personer som vill ta idéer vidare förbättras, liksom till investerare.